deppiga dagen
Jag tror att vi alla har varit med om perioder i livet där allting bara känns fel. En sån period är jag inne i just nu och det suger kan jag ju säga!
Vet inte varför jag är som jag är helt plötsligt men är trött på det mesta just nu.
Det som känns värst just nu och som faktiskt får mitt humör till att va riktigt deppigt är min förbannade mage. Har varit förvånadsvärt frisk länge nu men det vände i veckan. Fick ett anfall i onsdags morse vilket slutade med att jag kunde inte jobba och hamnade på akuten istället. Där gjorde dom inte så mkt med mig som vanligt. Tog lite prover och sen låg jag där hela morgonen och förmiddagen innan dom skickade hem mig. Trodde att jag var helt okej igen när jag kom hem, kändes som det iaf men det varade inte allt för länge. Fick ännu ett anfall med magen...
Smärtan jag får går inte att beskriva med någonting. skulle byta ut den mot vad som om jag bara kunde.
Det gör så jävla ont i hela magen, hjärtat slår i 190 och kallsvettas som bara den. Och någon hhjälp kan jag inte påstå att man får heller för det har gått två år och dom har fortfarande inte hittat felet på mig. Men nu letas det sjukdommar för fullt iaf.
Det som stör mig mest är hur folk tar det. Har aldrig velat säga nått på varken skolor, jobb eller annat för vill inte att folk ska komma och "naaw synd om dig" nej för det vill jag inte !
Men nu vet dom flesta om det, och likförbannat blir det en massa snack hit och dit. Speciellt på jobb.
" du kanske inte borde jobba inom detta yrket?" Du kanske skulle sluta dricka?" det är så synd om dig blablabla... För det första så kan dom ge mig sparken 100 ggr om om folk vill det för jag tänker inte jobba inom någonting annat ändå, för jag har den utbildningen jag har och jag trivs med det och jag tänker defenitift inte börja plugga igen, och för det andra så är jag inte mer än snart 20 och jag är ung tro fan jag vill leva mitt liv som alla andra? jag lever mitt liv så som jag vill leva mitt liv. och dricker max en gång i månaden, ibland inte ens det så inte så att jag är nån allkis eller nått. och för det tredje så är det inte synd om mig.
Däremot är det jobbigt att gå runt att oroa sig för vad det är, och ifall det skulle vara nått allvarligt man fått nu när jag är såhär ung. Men jag tar dagarna som dom kommer.
Har jobbat hela dagen idag från 11.30-22.00 på fyra krogar. Så just nu ligger jag i sängen hemma hos dennis och njuter av att bara få ligga här och lyssna på musik och grunna lite. Det är det bästa läkemedlet för sånna här dagar ;)
Och ska inte bara klaga, livet rullar faktiskt på och otfast är allting väldigt bra :)
har fått ett jobb till på Högåsen i alvesta, där jag jobbar i köket. Jag trivs hur bra som helst verkligen. Alla människor som jobbar där är toppen och tiderna är lite mer som jag vill ha dom med. antingen jobbar jag från 7-15.30 eller från 10.00-19.00. Då har man hela dagarna på sig efter det att hitta på annat skoj :)
Och nått annat bra är att jag har min lägenhet inne i stan där jag trivs väldigt bra. Har till och med lärt mig att tycka om ensamheten endel. Det var ingenting jag tyckte om innan, då ville jag alltid vara bland massa människor dagarna in och ut, men nu kan jag till och med tycka att det är skönt att bara ligga hemma och få va själv och ta det lugnt lite :) Ingen som tjatar på mig om att jag måste göra nått, sover hur länge jag vill, och äter precis vad man själv är sugen på. UNDERBART helt enkelt ;D
Vet inte varför jag är som jag är helt plötsligt men är trött på det mesta just nu.
Det som känns värst just nu och som faktiskt får mitt humör till att va riktigt deppigt är min förbannade mage. Har varit förvånadsvärt frisk länge nu men det vände i veckan. Fick ett anfall i onsdags morse vilket slutade med att jag kunde inte jobba och hamnade på akuten istället. Där gjorde dom inte så mkt med mig som vanligt. Tog lite prover och sen låg jag där hela morgonen och förmiddagen innan dom skickade hem mig. Trodde att jag var helt okej igen när jag kom hem, kändes som det iaf men det varade inte allt för länge. Fick ännu ett anfall med magen...
Smärtan jag får går inte att beskriva med någonting. skulle byta ut den mot vad som om jag bara kunde.
Det gör så jävla ont i hela magen, hjärtat slår i 190 och kallsvettas som bara den. Och någon hhjälp kan jag inte påstå att man får heller för det har gått två år och dom har fortfarande inte hittat felet på mig. Men nu letas det sjukdommar för fullt iaf.
Det som stör mig mest är hur folk tar det. Har aldrig velat säga nått på varken skolor, jobb eller annat för vill inte att folk ska komma och "naaw synd om dig" nej för det vill jag inte !
Men nu vet dom flesta om det, och likförbannat blir det en massa snack hit och dit. Speciellt på jobb.
" du kanske inte borde jobba inom detta yrket?" Du kanske skulle sluta dricka?" det är så synd om dig blablabla... För det första så kan dom ge mig sparken 100 ggr om om folk vill det för jag tänker inte jobba inom någonting annat ändå, för jag har den utbildningen jag har och jag trivs med det och jag tänker defenitift inte börja plugga igen, och för det andra så är jag inte mer än snart 20 och jag är ung tro fan jag vill leva mitt liv som alla andra? jag lever mitt liv så som jag vill leva mitt liv. och dricker max en gång i månaden, ibland inte ens det så inte så att jag är nån allkis eller nått. och för det tredje så är det inte synd om mig.
Däremot är det jobbigt att gå runt att oroa sig för vad det är, och ifall det skulle vara nått allvarligt man fått nu när jag är såhär ung. Men jag tar dagarna som dom kommer.
Har jobbat hela dagen idag från 11.30-22.00 på fyra krogar. Så just nu ligger jag i sängen hemma hos dennis och njuter av att bara få ligga här och lyssna på musik och grunna lite. Det är det bästa läkemedlet för sånna här dagar ;)
Och ska inte bara klaga, livet rullar faktiskt på och otfast är allting väldigt bra :)
har fått ett jobb till på Högåsen i alvesta, där jag jobbar i köket. Jag trivs hur bra som helst verkligen. Alla människor som jobbar där är toppen och tiderna är lite mer som jag vill ha dom med. antingen jobbar jag från 7-15.30 eller från 10.00-19.00. Då har man hela dagarna på sig efter det att hitta på annat skoj :)
Och nått annat bra är att jag har min lägenhet inne i stan där jag trivs väldigt bra. Har till och med lärt mig att tycka om ensamheten endel. Det var ingenting jag tyckte om innan, då ville jag alltid vara bland massa människor dagarna in och ut, men nu kan jag till och med tycka att det är skönt att bara ligga hemma och få va själv och ta det lugnt lite :) Ingen som tjatar på mig om att jag måste göra nått, sover hur länge jag vill, och äter precis vad man själv är sugen på. UNDERBART helt enkelt ;D
Kommentarer
Trackback
